De rödaktiga groddknopparna är goda att äta färska och har en mandelliknande smak. Blanda ner dem i yogurt, gröt, sallad eller ät tillsammans med vaniljglass. Frys in eller torka och använd i t ex fröblandningar eller kex. De passar också att rosta lätt i en torr stekpanna.
Den grova krökta roten (jordstammen) är söt och mjölig. Rengör och ät färsk eller tillagad. Torka den och använd senare som energirik rotfrukt. Koka den mjuk (ca 10 min) och ät med smör eller olja till.
Både groddknoppar och rotknölar kan användas i soppor och grytor eller malas till ett näringsrikt mjöl, vilket förr gjordes under nödår.
Bladen blir bäst som kokta men kan också ätas färska eller fräsas i olja. De smakar syrligt och strävt, använd som spenat.
Groddknopparna och jordstammen har hög halt av kolhydrater. I färska groddknoppar är kolhydratinnehållet 17,1% och i de stärkelserika jordstammarna 24%. Jordstammen innehåller en del garvsyra.
De proteinrika groddknopparna innehåller ca hälften av den mängd essentiella aminosyror som ett fullvärdigt protein bör innehålla, bl a aminosyran lysin. Groddknopparna har högst näringsvärde i juli-oktober.
Ormrotens blad är rika på C-vitamin.
I vilt tillstånd förekommer inga förväxlingsväxer i Sverige. Arter och sorter i släktet Bistorta finns som odlade prydnadsväxter i trädgård och park.
Ormrot är vanlig i norra Sverige och mindre allmän ner till Småland. Ormrot gillar fuktig mark och växer på fjällhedar, betesmarker, stränder och i vägkanter. Den är mest talrik på kalfjällets fuktängar.
De ätbara groddknopparna (även kallad bulbill) faller med tiden ner på marken och en ny planta gror. Växten har, kan man säga, klonat sig själv genom asexuell förökningen.
Den grova jordstammen har gett upphov till namnet ormrot. Äldre svenskt namn är ängsknäa. I Värmland kallades ormrot för brödgräs.
Anderberg, A. (1998). Den virtuella floran. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/polygona/bisto/bistviv.html [2019–08–10]Handbok överlevnad. 1988 års utg. (1988). Stockholm: Chefen för arménHolmberg, P. (2005). Våra vanligaste fjällväxter. 2. uppl. Stockholm: PrismaHolmberg, P., Holmberg, I. & Eklöf, M. (2017). Vilda växter: till mat, krydda och bättre hälsa. Ny reviderad upplaga [Stockholm]: NorstedtsIngmanson, I. (2007). Kan man äta sånt?. [Ny, omarb. utg.] Stockholm: PrismaKällman, S. (2006). Vilda växter som mat & medicin. 2. utg. Västerås: IcaLjungqvist, K. (2011). Nyttans växter: uppslagsbok med över tusen växter : historik om svensk medicinalväxtodling. 3., [rev.] uppl. Dals Rostock: CallunaNylén, Bo & Olsson, O. G. (1982). Blommor i skog och mark. Stockholm: AWE/GeberSundgren, L. (2017). Vildvuxet: mat och huskurer från naturen. Stockholm: Bonnier Fakta
Sticky
19 augusti, 2021
Kul med lite nya växter på sidan ❣
Hade gärna viljat ha en bättre bild på bladen för identifikation