berberis

Berberis vulgaris
Berberisväxter

Växtplats

Berberis är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige på torra och kalkhaltiga marker, t ex skogsbryn, betesmark, vägkanter och strandsnår.

Användningsområden

De avlånga röda berberisbären mognar i september, har en syrlig/sur smak och kan ätas färska eller med fördel torkas. Det höga pektinvärdet gör dem lämpliga att använda till gelé och marmelad. Eftersom bären ger en liten volym är det lämpligt att blanda dem med andra bär i t ex sylt och saft. Bären har också används till ättika, vinäger, vin och likör. Den syrliga bärsmaken gör bären bra som substitut för citron, som smaksättare i en soppa eller som kontrast i en söt dessert, t ex crème brulée.

Bladen har används till örtte och den omogna frukten kan ersätta kapris.

Berberis används mycket i persisk matlagning, t ex i risrätten Jeweled Rice. Torkade bär kan köpas i affärer som säljer orientalisk mat.

Som medicin

Berberis har använts traditionellt som medicinalväxt i många kulturer runtom i världen; bär för att lindra förkylning, bark från rot och stam bl a som febernedsättande, aptitökande medel, vid menstruationsbesvär, mot lever- och magsjukdomar.

Berberisextrakt används inom homeopatin, men kan i större dos orsaka dvala, kräkning, diarré och andnöd.

Modern forskning visar att ämnet berberin har farmakologiska effekter; antimikrobiell, antitumör, antiinflammatorisk.

Innehållsämnen

De röda mogna bären innehåller citronsyra, äppelsyra och vitamin C, samt rikligt med pektin.

Barken från rot och stam innehåller tanniner, kåda, organiska färgämnen och alkaloider, bl a berberin, palmatin, jatrorrhizin. Den gula huvudalkaloiden berberin är i större mängd giftig och anges ha påverkan på glatt muskulatur, blodtryck och hjärtverksamhet.

Förväxling

I Sverige finns två arter i släktet Berberis som växer vilt; berberis (B. vulgaris) och häckberberis (B. thunbergii). Hos berberis sitter frukterna i klasar och bladen har en sågad kant. Frukterna hos häckberberis sitter ensamma eller få tillsammans, bladen är ej sågade. Arterna kan korsa sig med varandra. Frukten från häckberberis är ofarlig, men smakar ingenting.

Ytterligare berberisarter och namnsorter förekommer i odling, t ex koreansk berberis (B. koreana) som ofta är kärnfri.

EFSA och Livsmedelsverket varnar för användning av rotdelar medan andra källor nämner hela växten förutom de mogna frukterna. Undvik därför rötter och bark från stam. Var försiktig med invärtes användning av blad och omogna frukter, avstå vid graviditet och högt blodtryck.

Övrigt

Ett äldre namn på berberis är surtorn.

Från bark och ved kan man utvinna ett gult färgämne.

Under åren 1918–1994 fanns en lag som förbjöd odling av berberis. Syftet var att utrota växten eftersom den är mellanvärd för svartrost, en svampsjukdom som angriper spannmål.

Skapad

Senast ändrad

Referenser

Kommentarer till berberis

Skriv en kommentar